Förlossningsvården måste skilja på vård och kontroll, skriver Kristina Turner.

När friska kvinnor behandlas som riskpatienter ökar inte tryggheten, utan sannolikheten för fler ingrepp, längre förlopp och vårdrelaterade skador, skriver födelseaktivisten Kristina Turner. Skribenten menar att förlossningsvården överanvänder medicinska interventioner som CTG och värkstimulerande dropp.
https://www.unt.se/debatt/artikel/friska-kvinnor-behandlas-som-riskpatienter/lyv3w9pl

I år stoppade IVO barnmorskan Agneta Bergenheim från att bistå kvinnor i sina hem. I praktiken innebär det att kvinnan har kvar sin lagstadgade rätt att tacka nej till sjukhusvård – men ingen legitimerad barnmorska får säga ja till att stödja henne hemma. Kristina Turner skriver om en ordning där staten har makt över födandet – som ifrågasätts av allt fler kvinnor.

När Fanny Plato väntade tvillingar fick hon höra att en hemfödsel inte var möjlig. Hon hade fött två barn tidigare, kände sin kropp och visste vad trygghet betydde för henne.

Hon bad om ett möte med läkare och ansvarig chef för att diskutera sina önskemål, men sjukhuset kunde inte garantera något av det hon bad om. Som tvillinggravid betraktades hon som för riskfylld för att få välja något annat än standardupplägget.

Fanny ställdes inför två alternativ: att föda på ett sätt som kändes otryggt – eller att föda sina barn hemma. Hon valde det senare. Tvillingarna föddes lugnt och friskt, i trygghet och tillit, med barnmorskan Agneta Bergenheim vid sin sida. Ändå blev barnmorskan anmäld till IVO och senare förbjuden att bistå vid hemförlossningar.((Bergenheim, Agenta, ”Beslutet absurt”, Aftonbladet 16/10 -25))

”Systemet säger sig värna säkerhet,” skriver Fanny i Göteborgs-Posten, ”men glömmer att verklig trygghet också handlar om tillit och delaktighet.”((Plato, Fanny, ”Systemet säger sig värna säkerhet”, Göteborgs-Posten, 17/10 -25))

Hennes ord blottlägger en djupare fråga: Är gravida kvinnor beslutskapabla människor, eller ska de vara föremål för statlig kontroll?

Frågan om hemfödsel är inte i första hand medicinsk. Den handlar om reproduktiva rättigheter och kvinnans rätt till kroppslig autonomi. Ändå är den vanligaste invändningen mot hemförlossning att det är farligt – men detta saknar stöd i forskningen. Flera stora jämförande studier har visat att planerad hemförlossning med erfaren barnmorska uppnår lika goda eller bättre utfall för friska kvinnor.((Olsen,
Ole, Cochrane Review, 2023))

Patientlagen fastslår att vård endast får ges med informerat samtycke – ändå är detta samtycke ofta illusoriskt. Systemet säger sig skydda kvinnan, men fråntar henne samtidigt rätten att definiera vad trygghet betyder för henne själv. I praktiken står många kvinnor inför ett orimligt val: att föda i ett system som inte kan erbjuda kontinuitet, eller att föda hemma utan medicinskt stöd.

Sedan införandet av New Public Management i svensk vård, har små BB lagts ner ett efter ett, samtidigt som avstånden i vårt land kan vara mycket långa.((Dahlgren, Göran, JSTOR, 2014)) Den moderna vården styrs av en logik som mäter tid och produktivitet. Tilliten – själva förutsättningen för trygghet – har gått förlorad. Den relationella dimensionen utgörs av kontinuiteten mellan en individuell kvinna och
en individuell barnmorska. Där, i den långsamma, oxytocinberikande väven av förtroende, växer tryggheten fram.

Det förtroendet försöker man i dag ersätta med teknisk trygghet: protokoll, tidsintervall och mätvärden. Men födandet kan aldrig reduceras till något som utförs – det är en levande, hormonell och psykologisk samklang mellan kroppar: barnets, kvinnans och den hon känner sig trygg med.

När kvinnor som Fanny väljer att föda hemma gör de det inte för att de romantiserar födandet, utan av erfarenhet. De gör det för att de inte längre känner sig trygga i ett system som betraktar dem som riskmoment snarare än subjekt. Och just därför är deras val så hotfullt – inte för att det är farligt, utan för att det utmanar maktstrukturen.

Det var inte länge sedan barnmorskan stod i centrum för våra gemenskaper. Det var hon som visste vem som väntade barn, vem som sörjde och vem man skulle lämna ifred. Hon rörde sig mellan stugorna som en budbärare mellan världar – mellan liv och död, mellan förkroppsligad kunskap och intuition. Hon bar doften av tvål, blod och nyfödd andedräkt; hon var bygemenskapens nav och födslovåndornas förlösare.
Tills helt nyligen var alla barnmorskor hembarnmorskor. Först med modernitetens behov av att mäta, observera och kontrollera kroppar flyttades födandet från hemmet till institutionen. Och nu, när Agneta Bergenheim efter 37 år i yrket förbjuds av IVO att bistå kvinnor i deras hem, blir det tydligt hur långt vi har fjärmat oss från den väv av tillit som en gång omgav födandet. Det handlar inte längre om medicinsk säkerhet – utan om vem som äger kvinnans kropp.

Födandet är en punkt där biologi, kultur och själslig tillväxt sammanstrålar. Men i dagens Sverige organiseras förlossningsvården kring kontroll snarare än kvinnors erfarenhet. Kvinnokroppen betraktas som en riskzon som måste övervakas, regleras och dokumenteras för att säkra trygghet. Frågan är vems trygghet det handlar om – kvinnans eller vårdens?

Varje gång hennes agens begränsas, minskar förmågan att föda ostört – ett faktum som sedan används som bevis för att hon inte kan föda ostört. Detta är födandets paradox: systemet skapar den sårbarhet som det sedan säger sig skydda oss ifrån.

I vår bok Revolution i BB-fabriken beskrivs hur förlossningsvården i Sverige och västvärlden utformats efter industriella principer för att öka effektiviteten.((Bengtsson, Maria, Turner, Kristina, Domeratzky förkag, 2023)) Men när vård mäts i tid och produktivitet så försvinner det som inte kan kvantifieras: trygghet, relationer, närvaro.

Ivan Illich varnade redan 1975 för hur industrimedicinen skapar beroende snarare än hälsa, och Michel Odent har varnat för att ett samhälle som förlorar förmågan att skydda det ostörda födandet undergräver sin egen biologiska framtid.((Illich, Ivan, Medical Nemesis, 1975)) ((Odent, Michel, The Future of Homo, 2019)) När oxytocinets kretslopp störs, skrev han, skadas också människans förmåga till kärlek
och omsorg.

När en kvinna föder ostört, i trygghet, med människor hon litar på, frigör kroppen sitt eget medicinska system: oxytocinets intelligens. Oxytocin är inte bara anknytningens och kärlekens hormon, det som gör oss mänskliga – det är också det friska födandets hormon.((Uvnäs Moberg, Kerstin, Oxytocin during physiological birth, 2019))

Men det frigörs bara under vissa villkor: trygghet, värme, mörker, tystnad, tillit. Sjukhusets miljö är raka motsatsen. Ljuset, ljuden, rutinerna, undersökningarna, frågorna, övervakningen – allt aktiverar
adrenalinet, kroppens larmsystem. Kvinnan isoleras från sitt sammanhang, ofta också från sin barnmorska. Hon blir en patient fast hon är frisk, och reduceras till ett nummer på ett plastarmband.

Vi har förlorat den sociala, kulturella och andliga infrastrukturen för födandet. Det är därför den oberoende barnmorskan är så farlig för systemet. Barnmorskan Agneta visar att det finns ett annat sätt att leva.

Den oberoende barnmorskan befinner sig i dag i ett rättsligt ingenmansland. Enligt Patientlagen har varje kvinna rätt till självbestämmande och informerat samtycke.((Patientlagen 2014:821)) Men enligt IVOs och Socialstyrelsens tolkning av barnmorskans yrkesansvar har hon samtidigt en skyldighet att ingripa
eller avstå från att ge vård – även mot kvinnans vilja – om något avviker från det ”normala” förloppet.
För att respektera kvinnans rättigheter måste barnmorskan riskera sin legitimation. För att skydda sin legitimation måste hon kränka kvinnans rättigheter. Rättssystemet tvingar barnmorskan att välja sida: kvinnan eller staten.

När IVO beslutade att stoppa Agneta Bergenheim från att bistå kvinnor i deras hem motiverades det med att hennes verksamhet omfattade födslar utanför Socialstyrelsens rekommenderade ramar – bland annat tvillingar, sätesbjudning och förlossningar före vecka 37. I praktiken innebär det att kvinnan har kvar sin lagstadgade rätt att tacka nej till sjukhusvård – men ingen legitimerad barnmorska får säga ja till att stödja henne hemma.

Alltså förbjuds kvinnor i praktiken att föda hemma med barnmorska. Detta strider mot både Europadomstolens och FN:s tolkning av kvinnors reproduktiva rättigheter.((Ternovszky vs Hungary, 2010; FN CEDAW, 2022))

“Jag följer kvinnan, inte Socialstyrelsen”
Orden är Agneta Bergenheims – och de sammanfattar ett helt livs yrkesetik: tillit till kvinnan framför lojalitet till systemet. Hon har bistått kvinnor i över tre decennier, förlöst döttrar till kvinnor hon en gång hjälpte, och blivit en symbol för något som nästan inte längre finns: kontinuitet.

När staten förbjuder henne att verka för att hon följer kvinnan i hennes egna beslut, förbjuder staten i praktiken den relationella vården. Det är inte bara en förlust för kvinnorna – det är en förlust för hela samhället. Hennes handlag är inte bara en fråga om kvinnors frihet, det är också en fråga om samhällelig beredskap. Den fristående hembarnmorskan bär en kompetens som sjukhussystemet inte längre förvaltar: hur man bistår vid sätesfödsel, skulderdystoci, blödningar och andra oförutsedda situationer utan avancerad apparatur men med närvaro, erfarenhet och kroppslig intelligens.

I en tid när kriser, resursbrist och systemkollapser inte längre är hypotetiska risker, borde denna kunskap betraktas som ovärderlig. Det handlar om sann hållbarhet – om gemenskaper som kan ta hand om liv även när systemen sviktar. Det är också där den verkliga tryggheten finns. Att isolera henne från födandet är som att dra ut navet ur hjulet och tro att det ska fortsätta rulla.

”Livets längtan efter sig självt”
Barnmorskan och forskaren Rachel Reed beskriver födandet som en rite de passage – en övergångsrit mellan två livsskeden: kvinnan som självständig och kvinnan som mor.((Reed, Rachel, Childbirth as a Rite of Passage, 2021)) I traditionella samhällen omgavs denna övergång av sånger, symboler och ceremoni. Kvinnan var i centrum för det mirakel som manifesterades genom hennes kropp. I vår tid har födandet reducerats till en medicinsk händelse.

När vi förlorar språket och ritualerna för födandet, förlorar vi mer än bara trygghet och gemenskap – vi förlorar mening. Det är också därför så många kvinnor upplever förlossningen som något som hände med dem, eller gjordes mot dem. Att återbörda födseln till levande gemenskaper handlar därför inte om nostalgi, utan om social hållbarhet. Det handlar om att bygga ett samhälle där kvinnor ses som kompetenta, där vården utgår från relation snarare än kontroll, och där tillit väger lika tungt som risk.

Att ta eget ansvar skrämmer systemet. Den som föder hemma säger: Jag tar ansvar för mig själv, mitt barn, min kropp och mitt förtroende för livet. Det kräver mognad, kunskap, stöd och mod. Det kräver också att samhället litar på kvinnans kompetens.

Och där, just där, ligger kärnan i konflikten. För den kvinnan är inte lätt att kontrollera. Att förbjuda en hembarnmorska att stödja kvinnan i hennes val är ett uttryck för institutionaliserad kvinnofientlighet.

Det vi ser nu är början på ett större skifte. Barnmorskan och forskaren Hannah Dahlen skriver att allt fler kvinnor söker sig bort från institutionerna – till hemmet, frifödslar och små privata kliniker.((Dahlen, Hannah, Birthing Outside the System, 2020))

Kvinnor som Idun, som vågat tala öppet om sin traumatiska förlossning, ger röst åt en växande rörelse.((Idun, ”Fick Skador för livet”, Expressen 2/6 -25)) De vill inte längre bli förlösta eller kontrollerade – de vill föda sina barn friskt, med tillit till kroppen och livet självt.

Det som nu står på spel är inte bara en yrkeskår eller en vårdform. Det är frågan om kvinnan har rätt att vara myndig i sitt eget liv. Om hon får fatta beslut om sin kropp, sin födsel, sitt barn. Om vi menar allvar med begreppet hälsa måste vi våga omdefiniera det när vården själv blivit ohälsosam. Och vi behöver tala klarspråk om vad resultatet blir när staten förbjuder kvinnans val av födelseplats: våld mot kvinnor.((Pérez D’Gregorio, Rogelio, Obstetric violence, 2010))

När staten förbjuder kvinnans val av födelseplats är det inte trygghet som skyddas – det är makt. Och den som får betala priset är kvinnan, barnet och kärlekens själva förutsättning: tillit.

Kristina Turner är författare och en av vår tids viktigaste röster för födande kvinnor. Hon har studerat och följt den esoteriska vägen i mer än 30 år.
Georgij Gurdzjijev.

Modiga Människor ger en röst till de som inte hörs i vanlig media!
Stöd gärna det arbetet.
Du kan göra genom att dela vidare mina avsnitt, eller donera en Gåva.
Swish: 123 092 3631,
Bg: 378-3933, eller
Paypal: https://www.paypal.com/paypalme/modig…
Patreon: https://www.patreon.com/user?u=70030335

Hur kan vi försvara rätten till abort som en hälso- och jämställdhetsrättighet om de kvinnor som behöver aborter inte ens kan benämnas vid sitt rätta namn? skriver artikelförfattarna.

Ingress:

Abortlagen ska uppdateras, inklusive språket. Ordet ”kvinna” ersätts med könsneutrala begrepp. Syftet är kanske vällovligt, men när kvinnor försvinner i språket riskerar deras rättigheter att följa samma väg. Varför är det kvinnor – inte män – som förväntas vara snälla och tillmötesgående i inkluderingens namn? skriver två debattörer.

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) har nu mottagit slut­betänkandet från Utredningen om förändringar i abortlagstiftningen (S 2023:06). Betänkandet innehåller flera bra förslag för en säker och tillgänglig abortvård. Samtidigt föreslås en språklig modernisering av lagen, där ordet ”kvinna” ersätts med det könsneutrala ”den som är gravid”.

I Danmark har en intensiv debatt om kön och kvinnors rättigheter pågått bland barnmorskor efter att ordet ”kvinna” togs bort från hälsolagstiftningen 2013. Tack vare påtryckningar från Danska jordemoderforeningen och Kvinderådet samt en bred offentlig diskussion kommer ordet nu att återinföras i den danska abortlagen, utan att personer med andra könsidentiteter exkluderas.

Sverige går nu i motsatt riktning och raderar ordet ”kvinna” ur lagstiftning som specifikt rör kvinnokroppen, trots en växande internationell medvetenhet om hur språkliga förändringar påverkar kvinnors hälsa och rättigheter på ett socialt, medicinskt och juridiskt plan.

Att utplåna ordet ”kvinna” sker i syfte att inkludera transidentifierade personer, med argumentet att lagstiftningen då skulle omfatta alla personer med livmoder, oavsett hur de identifierar sig. Men konsekvensen blir att kvinnan osynliggörs i språket, och därmed också i lagstiftningen.

Barnmorskors kärnuppgift är att sätta gravida och födande kvinnors hälsa och säkerhet i centrum. Ett tydligt och välbekant språk är en grundläggande del av detta arbete. När könsneutrala termer införs i lagstiftningen försvåras förståelsen för tvåspråkiga personer och personer med lässvårigheter – en grupp som är större än många tror.

Motståndet mot att använda ordet ”kvinna” i abortlagen speglar ett postmodernt synsätt där kategorier som ”kvinna” och ”man” aktivt dekonstrueras genom införandet av könsneutralt språk. Detta leder till många uppfinningsrika formuleringar som ”livmoderbärare”, ”menstruanter”, där biologiska realiteter ersätts med teknokratiska begrepp som suddar ut kvinnors specifika erfarenheter och rättigheter.

Biologiskt kön är en central kategori som globalt definierar kvinnors underordning. Man kan inte identifiera sig bort från ett barnäktenskap, en stening, en könsstympning eller en oönskad graviditet.

Genom att upplösa kategorin ”kvinna” i språket osynliggörs det kön som maktmässigt utgör minoriteten och som i århundraden utsatts för systematisk underordning. Utan en tydlig definition av kvinnor som en politisk kategori blir det omöjligt att adressera strukturella problem som våld mot kvinnor, bristande tillgång till reproduktiva rättigheter och könsbaserade löneskillnader.

Hur kan vi försvara rätten till abort som en hälso- och jämställdhetsrättighet om de kvinnor som behöver aborter inte ens kan benämnas vid sitt rätta namn? Språket är avgörande för att synliggöra strukturella orättvisor och säkerställa effektiva lösningar. Om vi suddar ut ordet ”kvinna” ur lagstiftning och vårdpolicy, riskerar vi att osynliggöra de specifika behov och rättigheter som kvinnor har. Man kan inte bekämpa ett problem som man inte kan adressera.

En av de stora paradoxerna med den postmoderna identitetspolitiken är att dess idéer presenteras som enbart positiva i kampen för inkludering och rättvisa. Men i praktiken ser vi att det alltid är kvinnor – sällan män – som förväntas vara snälla och tillmötes­gående, och avstå från sina politiska och sociala kategorier i inkluderingens namn.

Vi har sett exempel på kvinnors ”snälla tillmötesgående” i flera sammanhang runtom världen. Inom idrotten konkurrerar transkvinnor med biologiska kvinnor på såväl lokal, nationell som internationell nivå. I kvinnofängelser placeras (våldsdömda) transkvinnor tillsammans med (våldsdrabbade) biologiska kvinnor, där de kan dela boende, badrum och sovutrymmen. Inom vissa lesbiska sammanhang har det uppstått debatt om det engelska begreppet ”The Cotton Ceiling”, där en del transaktivistiska röster gör gällande att det är transfobiskt att välja sexuella partners utifrån biologiskt kön i stället för könsidentitet.

Samma mönster syns också på sociala plattformar som är avsedda exklusivt för xx-kvinnor, men där transkvinnor med rättssystemets godkännande, som i fallet med appen ”Giggle for Girls” i Australien, tvingar till sig tillträde. Detta, tillsammans med otaliga andra exempel, blottlägger en maktstruktur där kvinnors intressen och rättigheter systematiskt nedprioriteras och reduceras till något sekundärt och mindre betydelsefullt.

Att en av den nyvalde amerikanska presidenten Trumps första ”exekutiva order” innehåller en biologiskt grundad definition av ”kön” kommer säkerligen att få många på vänsterkanten att avfärda denna kritik av abortlagstiftningens språkliga förändringar som reaktionär. Men feministers mångåriga och grundliga kritik av identitetspolitiken, och dess dekonstruktion av kvinnors rättigheter, har inte plötsligt blivit ”reaktionär” bara för att högern också har börjat uppmärksamma en transaktivism som gått över styr. Tvärtom har denna kritik visat sig vara framsynt.

Att det finns individer som identifierar sig som ett annat kön förändrar inte den biologiska verkligheten att abort enbart berör personer med en kvinnlig reproduktiv anatomi. Det är inte transpersoners rätt till vård vi kritiserar, utan språkliga förändringar som suddar ut den grupp som historiskt kämpat för och fortfarande behöver ett starkt rättsligt skydd för sina reproduktiva rättigheter.

Inkludering kan och bör aldrig ske på bekostnad av den grupp som utgör majoriteten av dem som påverkas av abortlagstiftningen. Språket formar lagstiftning, politik och samhällsnormer – och när kvinnans existens suddas ut i språket, riskerar hennes rättigheter att följa samma väg.

Vi måste ta den här striden nu. Det vi förlorar i dag kommer inte att vara enkelt att återta imorgon.

Kristina Turner, författare och feministisk debattör

Jacqueline Vejlstrup, dansk barnmorska och grundare av bland annat Roskilde Fødeklinik

Månens rytmer: kvinnors tid

Månen har sedan urminnes tider varit en symbol för kvinnan och de cykler som utspelar sig i hennes kropp. Den gynocentriska kalendern, baserad på 13 månader med vardera 28 dagar betonar harmonin mellan kosmos och kvinnors biologiska och känslomässiga rytmer. Med totalt 364 dagar per år återspeglar detta system månens rörelse och kvinnans menstruationscykel, och ger en regelbundenhet och förutsägbarhet som saknas i dagens patriarkala kalendrar.

Men hur uppstår denna cykel, och varför är den så central i traditionella kalendrar och kvinnors upplevelse av tid?

Synodisk och siderisk tid – två sätt att observera månens cykler

Månens rörelse runt jorden kan mätas på två olika sätt:

• Synodisk tid (29,5 dagar): Tiden mellan samma månfas, exempelvis från fullmåne till fullmåne, som vi observerar från jorden.
• Siderisk tid (27,3 dagar): Den faktiska tid det tar för månen att kretsa runt jorden i förhållande till de fasta stjärnorna.

Skillnaden mellan de två cyklerna beror på att både jorden och månen rör sig samtidigt. För att vi på jorden ska se att månen återvänt till samma fas måste den resa ytterligare två dagar.

Den gynocentriska 28-dagarscykeln är en symbolisk median mellan dessa två perioder och speglar månens dagliga rörelse på cirka 13 grader. Denna rytm är inte bara astronomiskt relevant utan återspeglar samspelet mellan kosmos, naturen och människans biologiska liv.

Månen och menstruationen – naturlig synkronisering

Kvinnors menstruationscykel är naturligt synkroniserad med månens rörelser. Med en genomsnittlig längd på 28 dagar reflekterar den en biologisk koppling till månens faser. Detta är ingen slump, utan ett naturligt resultat av jordens och månens rytmer. Sambandet är både biologiskt, med hormonella och fysiologiska mekanismer*, och kulturellt, där månen och kvinnors cykler har speglats i språk, myter och kalendrar över hela världen.

Ordet menstruation är språkligt kopplat till måne och månad i många indoeuropeiska språk. Men även på koreanska används exempelvis ordet dal-geori (“månens förekomst”) för menstruation, vilket visar hur djupt denna koppling är rotad i vårt gemensamma språkliga och kulturella världsarv.

Även graviditeten, som i många kulturer traditionellt räknas som 10 månader á 28 dagar (totalt 280 dagar), speglar denna harmoni. Barnmorskor i ursprungskulturer använder ofta månbaserade kalendrar för att beräkna graviditetens längd.

Tidvattenlåsningen – månens och jordens kosmiska dans

Månens tidvattenlåsning innebär att vi alltid ser samma sida av månen. Synkroniseringen beror på att månen både roterar och kretsar cirka 13 grader per dag, i linje med jordens rörelse runt solen. Denna kosmiska dans skapar en universell rytm där alla himlakroppar samverkar – en rytm som återspeglas i den gynocentriska kalendern och kvinnors biologiska cykler.

Månens hus – en uråldrig karta över rytmer

Systemet med 28 månhus (lunar mansions) känt från kulturer som Babylonien, Indien och Kina, kartlägger månens rörelser över himlen i relation till kända stjärnbilder. Månens hus återspeglar specifika stjärnpositioner som månen passerar under sin sideriska omloppsbana på 27,3 dagar. Dessa 28 positioner delar upp himlen i lika stora segment och används för att kartlägga både astronomiska och kulturella cykler. Detta har observerats och registrerats av de ursprungsfolk som skapat de första gynocentriska kalendrarna. Månhusen utgör en universell kalender med 13 månader och 7 dagar per vecka, och den gynocentriska kalendern hedrar denna rytm och kopplar den till kvinnors cykliska liv.

Gynocentriska och patriarkala kalendrar – en jämförelse

• 13-månaderskalendern är harmonisk och konsekvent, där alla månader har 28 dagar (4 veckor). Nymåne infaller alltid på den 1:a dagen, och fullmåne på den 14:e dagen i månaden. Regelbundenheten gör kalendern enkel att använda, utan oregelbundna månader eller varierande veckodagar. Kalendern ger totalt 364 dagar (52 veckor), och ett extra dygn (365:e dagen) läggs till årligen som en “fri dag” utanför veckosystemet för att synkronisera med månfaserna så som de observeras från jorden (synodisk tid). För att kompensera för solåret (365,25 dagar) tillkommer ytterligare en dag vart fjärde år (skottår).

Den gynocentriska kalendern är inte bara en symbolisk återkoppling till naturens cykler och kvinnors biologiska rytmer, utan också ett praktiskt tidshanteringssystem. Med sin regelbundenhet och förutsägbarhet erbjuder den en enkel och konsekvent struktur som underlättar både personliga och samhälleliga tidsberäkningar

• 12-månaders kalendern är däremot oregelbunden med varierande månadsdagar (28–31). För att justera för solåret (365,25 dagar) krävs både skottdagar och komplexa interkalära justeringar samt extra månader (som i det i lunisolära kinesiska systemet). Denna kalender har ersatt den naturliga harmonin med en struktur som kräver avancerade beräkningar för att fungera och osynliggör kopplingen mellan kvinnors cykler och kosmos.

Återupptäck månens rytmer i det dagliga livet

Trots patriarkal manipulation lever delar av den gynocentriska kalendern kvar. Sju-dagarsveckan, som speglar 28-13-mönstret, visar hur denna rytm genomsyrar vår tidsuppfattning.

Genom att leva i samklang med månens faser kan kvinnor återknyta till sina biologiska och spirituella rytmer. Nymånen kan användas för att sätta intentioner och fullmånen för att manifestera dem. Den gynocentriska kalendern erbjuder en möjlighet att återgå till en mer naturlig och harmonisk tidsuppfattning – en rytm där tid känns levande och sammanlänkad med både kosmos och människors kroppar.

* Månens cykler påverkar mängden ljus som når jordens yta, särskilt under natten. I förmodern tid, när artificiell belysning inte existerade, hade månskenet en direkt inverkan på människor och andra levande varelser. Det är känt att ljus påverkar kroppens hormonella system, särskilt melatonin och könshormoner, vilket i sin tur reglerar menstruationscykeln. Den regelbundna förändringen av månens ljus kan ha hjälpt till att synkronisera kvinnors cykler med månen under evolutionens gång.

Synkronisering mellan månen och kvinnors menstruationscykel kan också ha haft evolutionära fördelar. Exempelvis skulle en synkronisering mellan kvinnor i en grupp kunna öka chanserna för överlevnad och gemensamt skydd under reproduktiva och sårbara perioder. Månen kan också ha fungerat som en naturlig tidmätare, vilket hjälpte tidiga samhällen att hålla koll på fertila perioder.

Karleen D. Gribble^1*, Melissa C. Bartick^{2, 3}, Susan Bewley⁴, Roger Mathisen⁵, Shawn Walker⁶, Jennifer Gamble^{7, 8}, Nils J. Bergmann⁹, Arun Gupta¹⁰, Jennifer J. Hocking¹¹ and Hannah G. Dahlen¹

• 1School of Nursing and Midwifery, Western Sydney University, Australia
• 2Mount Auburn Hospital, United States
• 3Department of Medicine, Harvard Medical School, United States
• 4Department of Women and Children’s Health, King’s College London, United Kingdom
• 5Alive & Thrive Southeast Asia, FHI Solutions, Vietnam
• 6Women’s and Children’s Services, St Thomas’ Hospital, United Kingdom
• 7Centre for Health Care Research, Coventry University, United Kingdom
• 8School of Nursing and Midwifery, Griffith University, Australia
• 9Department of Women’s and Children’s Health, Karolinska Institute (KI), Sweden
• 10Breastfeeding Promotion Network of India (BPNI), India
• 11School of Nursing, Midwifery and Paramedicine, Australian Catholic University, Australia

Översättarens kommentarer:
Engelskans ’gender’/’gendered’ har översatts med ’könsidentitet’/’könsidentitetsbaserad’;
’chest’/’chestfeeding’/har översatts med ’bröstkorg’/’bröstkorgsmatning’

Den 24 september 2021 lyfte den medicinska tidskriften The Lancet en artikel på omslaget med en enda mening i stor text: ”Historiskt har den anatomi och fysiologi som hör ihop med kroppar med vagina eftersatts”. Detta uttalande, där ordet ‘kvinna’ ersatts med frasen ‘kroppar med vagina’, är del av en trend mot att ta bort könade ord som ‘kvinnor’ och ’mammor’ från diskussioner kring kvinnlig reproduktion. Den goda och viktiga intention som finns bakom dessa förändringar har sitt ursprung i en känslighet för, och ett erkännande av, de behov som människor som är biologiska kvinnor, men som ändå inte uppfattar sig själva som kvinnor på grund av sin könsidentitet, har (1). Dessa förändringar diskuteras dock ofta inte i relation till hur de påverkar språklig precision eller andra potentiella oavsiktliga konsekvenser. Denna artikel presenterar en del av bakgrunden till frågan, beskriver olika konsekvenser som observerats, uppmärksammar ett antal potentiellt skadliga konsekvenser, och föreslår en väg framåt.
Kön (en reproduktiv kategori), genus (en social roll), och könsidentitet (en inre självupplevelse) är inte synonyma med varandra (2, 3). Kön är väsentligt för reproduktionen eftersom det bara finns två gameter och pubertetsutvecklingsvägar till vuxen ålder och produktion av gameter, och det endast finns en gamet-producerande kroppstyp som blir gravid (2). Som allmän kommunikationsprincip är det väl etablerat att individers kön bör tydliggöras när det är relevant och inte bör framhållas när det inte är det (4-9). Detta gör det lättare att undvika att man utgår från könsstereotyper samtidigt som det säkerställer att man inte åsidosätter behov och frågor som har sitt ursprung i kön (4-9). I kommunikation som handlar om kvinnlig reproduktion har därför ett könat språk, inklusive orden ‘kvinna’ och ’mammor’, varit det dominerande. Trots detta, har ett sådant språk ifrågasatts som ett resultat av den ökande mängden och synligheten av människor med en könsidentitet som innebär att de inte vill beskrivas på detta sätt (10, 11). Som beskrivs ovan, så bör individer tilltalas så som de själva önskar (12), men i ett större sammanhang så uppstår risker när man avkönar språket i samband med beskrivningar av kvinnlig reproduktion.
Denna diskussion vänder sig till en global publik. Samtidigt som människor som bryter mot de sociala konventionerna för sitt kön förekommer över hela världen, så påverkas samhällets gensvar på dessa individer av kulturen de lever i. Detta innefattar hur accepterade eller marginaliserade dessa grupper upplever sig vara, vilka anpassningar man gör för att tillgodose deras behov och hur denna nonkonformism konceptualiseras (13). Straffet för individer som bryter mot normerna för könsroller kan vara högt (14). I sammanhang där begreppet könsidentitet är centralt, så har det avkönade språket kring kvinnlig reproduktion uppstått som en anpassning avsedd att minska denna marginalisering (10, 11). Dock bör man komma ihåg att gravida och födande kvinnor, och nyblivna mammor och deras barn, kan vara utsatta på unika sätt och också behöver skyddas.
Varje dag dör uppskattningsvis 810 kvinnor under graviditet, förlossning och efteråt, med majoriteten av dödsfall i låg- och medelinkomstländer (15). Fler kvinnor inom låg-, medel- och höginkomstländer får livshotande komplikationer i samband med graviditet och förlossning, vilket har kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser (16). Kränkande behandling och obstetriskt våld är utbrett och bidrar starkt till förlossningstrauma (17, 18). Postpartumpsykos drabbar 1-2 av 1000 mödrar, ofta under de första dagarna efter förlossningen (19), och är en ledande orsak till mödradöd genom suicid, samt infanticid (20). Den mödradödlighet som uppstår som ett resultat av icke-medicinska orsaker, som självmord och skador, har ådragit sig ökad uppmärksamhet från ledande hälsoorganisationer som Världshälsoorganisationen, med krav på utökad rapporteringen till ett år efter förlossning (21). Globalt dör 3,9 miljoner spädbarn varje år (22). Över 800 000 av dessa dödsfall beror på för tidigt avbruten av exklusiv eller annan amning (23). Även i de rikaste sociala sammanhangen, så beror en stor andel av de barn som behöver vårdas på neonatalavdelning (24) på att amningen avslutas i förtid. Därför beskriver Artikel 25 i FN:s Allmänna Förklaring om de Mänskliga Rättigheterna att tillstånden ‘moderskap och barndom har rätt till speciell vård och speciellt stöd’ (25), och FN:s Barnkonvention säger att barnets bästa är av yttersta vikt (26).

2 Begreppet könsidentitet
Könsidentitet kan beskrivas som en individs internaliserade upplevelse av att vara maskulin, feminin eller något annat, eller som en inre uppfattning av sig själv som man, kvinna, båda eller ingetdera, och är oberoende av kön (27, 28). Begreppet könsidentitet har sitt ursprung i 1960-talets USA (29), och utvecklades på 1990-talet inom postmodern filosofi under namnet Queerteori (30) och fortsätter att utvecklas idag. Centralt för Queerteorin är det dubbla påståendet att både kön och könsidentitet är sociala konstruktioner (31, 32) och att könsidentitet är det viktigare av de två (3, 33). Idéer som påverkats av Queerteori har spridit sig från USA och blivit inflytelserika i många andra västerländska länder och i stora delar av världen (30). Antalet barn, ungdomar och vuxna som rapporterar att de har en könsidentitet som är i konflikt med sitt kön (detta beskrivs som att vara ‘transperson’) har ökat dramatiskt på senare år (34). Parallellt med denna ökning har uppfattningen att inte alla som föder barn är kvinnor fått en mer framträdande plats i samhället.
Det är avgörande att ord som ‘kvinna,’ och ‘mamma’ kan användas både i könad bemärkelse och för att beteckna könsidentitet. Den sedan länge etablerade könade betydelsen av ordet ‘kvinna’ är vuxen människa av honkön, och samma betydelse för ordet ‘mamma’ är kvinnlig förälder (35, 36). När de nya könsidentitetsbaserade betydelserna med sitt ursprung i Queerteori tillämpas, så betyder dock ‘kvinna’ en vuxen människa med könsidentiteten ‘kvinna,’ och ‘mamma’ betyder en förälder med könsidentiteten ‘kvinna’ (37). Samma principer gäller för den könade och könsidentitetsbaserade förståelsen av orden ‘man’ och ‘pappa.’ I denna artikel och bifogade dokument används om inte annat anges orden i könad bemärkelse.
Som gensvar på problemställningar med sitt ursprung i Queerteorin så ändrar nu många organisationer och individer språket de använder för att beskriva kvinnor för att prioritera en könsidentitetsbaserad förståelse av orden och undvika könad terminologi (38-41). Intentionen bakom dessa språkliga förändringar är att undvika lidande och beskrivs som inkluderande (42), samt uppmuntras av initiativ avsedda att främja mångfald, jämlikhet och inkludering. Ett avkönat språk är mest vanligt förekommande i den engelsktalande västvärlden, men används även internationellt i ökande utsträckning (43-45). Dock tycks lite hänsyn ha tagits till etiska frågeställningar kring dessa förändringar, inklusive principer avsedda att undvika skada och maximera hälsa (46), eller hur förändringarna kan påverka kvinnors och barns rättigheter. Tillämpningen av medicinsk etik kräver en balans mellan ‘autonomi’ och ‘rättvisa’. I detta sammanhang är det en legitim och etisk målsättning att stödja autonomi, men man måste också ta hänsyn till principerna för fördelningsrättvisa och respekten för varje individs jämlikhet och värdighet i hela befolkningen (47). Även om de föreslagna språkliga förändringarna gäller kvinnor, så påverkar de även barn eftersom mamman och spädbarnet bildar en dyad, vars fysiologiska funktion är beroende av varandra och intimt sammanlänkad i ett unikt, vitalt och övergående utvecklingsstadium (48-50). Vi behöver därför undersöka hur kvinnors behov och barns utvecklingsmässiga förutsättningar kan påverkas av dessa språkliga förändringar och hur de kan påverka åtgärder avsedda att främja bättre hälsa för mödrar och barn samt deras mänskliga rättigheter.

3 På vilket sätt förändras språket?
Att undvika könade begrepp innebär oftast att ordet ‘kvinna/kvinnor’ ersätts med ‘person’, ‘människor’ eller ‘familjer’ och att orden ‘mamma/mammor’ ersätts med ‘förälder/föräldrar’, eller ‘familj/familjer’ (51). Ibland används också kroppsdelar (t.ex. ‘livmoderbärare’) eller processer (t.ex. ‘födande’). Termer som ‘icke-män’ kan användas för att beskriva kvinnor. ‘Mödravård’ (maternity) (52), ‘moderlig’ (maternal) (53), ‘barnmorska’ (midwife) (54), och ‘amning’ (breastfeeding) (52) har också blivit omtvistade begrepp.
Som motvikt till det antingen/eller-tänk som ligger bakom strävan att ersätta könade ord, så föreslår man ibland att man istället ska använda både/och ord. Istället för att tala om ‘kvinnor’ eller ‘mammor’, kan man då exempelvis säga ‘kvinnor och födande personer,’ ‘kvinnor och andra födande människor,’ eller ‘mammor och föräldrar,’ en strategi som ofta beskrivs som ‘additivt språk’ (additive language) (54). Texter kan också konstrueras så att ‘kvinnor,’ ‘mammor’ eller ett alternativ till dessa begrepp undviks. Istället refererar man till ‘graviditeter,’ ‘födslar,’ eller ‘bebsimatning’/’amning’, för att helt kringgå att visa vem som upplever dessa tillstånd. Begreppet ‘flickor’ undviks ibland helt så att minderåriga inte särskiljs från vuxna kvinnor som är gravida eller mammor. Ibland används en blandning av könade begrepp och vissa eller alla dessa strategier inom samma dokument, vilket då beskrivs som att man ‘använder en variation av begrepp’ (55). Det är väsentligt att notera att det avkönande språket används mer sällan i relation till människor av hankön (56). Några av de avkönande begrepp som ersätter de könade orden återfinns i Tabell 1, och detaljerade exempel på språkliga förändringar och tolkningar återges i bifogat dokument 1.

4 Vilka konsekvenser får dessa språkliga förändringar?
Avkönandet av språket kring kvinnlig reproduktion har gjorts i avsikt att vara känslig för individuella behov och i välmenande, välvilligt, och inkluderande syfte. Denna välvillighet har dock fått oavsiktliga konsekvenser med allvarliga implikationer för kvinnor och barn. Dessa inkluderar: minskad inkludering överlag; avhumanisering; människor som borde exkluderas inkluderas; inexakt, felaktigt eller vilseledande språkbruk; avkroppsligande språk, och ett språkbruk som underminerar amning. Dessutom riskerar tendensen att undvika begreppet ‘mamma’ i könad bemärkelse att urholka erkännandet av begreppet mamma-barn dyaden och dyadens rätt till skydd.

4.1 Minskar inkludering överlag
Att undvika könade begrepp i samband med kvinnlig reproduktion motarbetar principen för klarspråk i samband med vårdkommunikation och riskerar minskad inkludering av utsatta grupper genom att kommunikation blir mer svårbegriplig (57). Unga människor, människor med låg läskunnighet eller utbildningsgrad, med kognitiva funktionshinder, som kommer från en konservativ religiös bakgrund, eller där kommunikationen inte är på deras modersmål utsätts för en ökad risk för att missförstå ett avkönat språk (58-62). Samtidigt känner inte heller alltid kvinnor med högre utbildningsgrad till alla de reproduktiva processer och begrepp som rör kvinnlig anatomi och fysiologi, och kan därför ha svårt att förstå vissa avkönade begrepp (63-65). De kanske exempelvis inte känner till att ‘en person med cervix’ är en kvinna och kommunikation därför handlar om dem (59). Att översätta avkönade texter till andra språk kan också försvåras, speciellt när det inte finns någon direkt motsvarighet till det könsneutrala ordet ‘förälder’ (på spanska finns exempelvis bara ‘padre’) (66).

4.2 Avhumaniserande
Flera olika alternativa begrepp som används för att beteckna ‘kvinnor’ och ‘mammor’ innefattar referenser till olika kroppsdelar eller fysiologiska processer. Att tala om individer på detta reducerande, mekanistiska sätt uppfattas ofta som ‘andrafiering’ och avhumaniserande (67). Till exempel så beskriver begreppet ‘gravid kvinna’ subjektet som en person som upplever ett fysiologiskt tillstånd, medan ‘bärande förälder’ eller ‘födande’ marginaliserar personens mänsklighet. De ansträngningarna som gjorts för att eliminera ett avhumaniserande medicinskt språkbruk har pågått sedan länge (68), inklusive språket rörande kvinnor under graviditet, förlossning och tidigt moderskap (67, 69-71). Att använda ett språk som respekterar gravida kvinnor är avgörande givet utbredningen på obstetriskt våld (18, 72, 73). Att beskriva kvinnor i relation till människor av hankön som ‘icke-män’ innebär att den manliga kroppen betraktas som normen (8) och tar oss tillbaka till den sexistiska Aristoteliska konceptualiseringen av kvinnan som en misslyckad man (74).

4.3 Inkluderar människor som borde exkluderas
När begrepp som ‘föräldrar’ och ‘familjer’ används för att ersätta ‘mammor’, kan de på ett olämpligt sätt inkludera pappor och andra familjemedlemmar, och därmed förminska och osynliggöra kvinnor (75). Att använda ‘personer’ och ‘familjer’ för att ersätta ‘kvinnor’ kan också inkludera män och andra familjemedlemmar på ett olämpligt sätt. Kvinnor har unika erfarenheter, behov och rättigheter i samband med graviditet, förlossning och amning som de inte delar med andra (18, 76-79). Det kan inte antas att en kvinnas intressen kommer att ligga i linje med hennes makes eller partners intressen. Detta illustreras tydligast av frågan om våld i nära relation som ofta börjar eller ökar under graviditet: den globala förekomsten för detta ligger inom ett spann av mellan 5% och 63% (80). Kvinnor förlorar inte sina individuella mänskliga rättigheter när de är gravida, och bör få stöd att fatta autonoma beslut under hela graviditeten, förlossningen och amningen. Detta inkluderar exempelvis deras val av stödperson under förlossningen (81), som kanske inte är barnets pappa. Dock kan texter som syftar på ‘födande familjer’ antyda att andra familjemedlemmar har rättigheter gällande en födande kvinnas beslut i samband med förlossningen. På samma sätt kan texter som syftar på att stödja ‘föräldrar’ eller ‘familjer’ i beslut kring spädbarnsmatning (82) antyda att andra personer än mamman bör fatta beslut gällande amning (75). Detta bortser från att partners och familjemedlemmar direkt eller indirekt kan underminera amningen (75, 83). Det skymmer också kvinnors position som rättighetsinnehavare, och familjemedlemmar som skyldighetsbärare, i relation till amning (76). Terminologi som inkluderar andra kan därför utgöra ett hinder för tillgång till lämplig vård och undergräva mammors och spädbarns rättigheter.
Intentionen bakom ett så kallat ‘additivt språk’ är att definiera gravida och födande människor av honkön, eller föräldrar av honkön som grupp, men att göra det på ett sätt som undviker att väcka anstöt hos de som inte vill benämna sig som kvinnor eller mammor. Dock förändrar tillägget av begrepp som ‘födande personer’ eller ‘ammande föräldrar’ betydelsen av ‘kvinnor’ och ‘mammor’ från att vara könade begrepp som inkluderar alla människor av honkön och alla föräldrar av honkön, till att vara könsidentitetsbaserade termer som kan vara förvirrande eller olämpligt inkluderande. Vad betyder till exempel frasen ‘kvinnor och födande personer’ egentligen? Konstruktionen skulle kunna tolkas bokstavligt som att den betyder att ‘kvinnor’ inte är personer. En annan tolkning uppstår om ‘kvinnor’ ges betydelsen eller läses på grundval av könsidentitet och därmed inkluderar människor av hankön med könsidentiteten ‘kvinna’, som inte kan bli gravida eller föda barn. Det framgår inte alltid tydligt av sammanhanget. Förändringen av betydelsen av ordet ‘kvinnor’ från att vara en könad term till en könsidentitetsbaserad term kan också innebära att de kvinnor som inte tror på könsidentitet som koncept inte uppfattar att de representeras av det könsidentitetsbaserade språkbruket av ordet ‘kvinnor.’ De kan därför känna sig objektifierade av begrepp som syftar på processer som ‘födande personer’ (se t.ex. 84). Även om det ofta uppges att lite så kallat ‘additivt språk’ är en enkel lösning så har det egna specifika risker, speciellt när det finns ett behov av exakt språkbruk, som när man bara syftar på människor av honkön eller föräldrar av honkön, och när man vill exkludera människor av hankön eller föräldrar av hankön.

4.4 Ger upphov till felaktigheter, omöjliggör precision och skapar förvirring
Att ersätta ett ord med ett annat, eller använda en annan betydelse, som om de vore synonyma ger upphov till felaktig eller förvirrande kommunikation. Till exempel så har i allt fler forskningsstudier svårighetsgraden av COVID-19 sjukdom hos gravida kvinnor felrepresenterats genom att man jämför ‘gravida personer’ med ‘icke-gravida personer’ (40, 85-92) när jämförelsefaktorn i relevant forskning är ‘icke-gravida människor av honkön.’ Givet den större svårighetsgraden av COVID-19 sjukdom hos människor av hankön (93) så gör denna felrepresentation att läsare kan underskatta sjukdomens svårighetsgrad hos gravida kvinnor. Organisationer med högt anseende som United States Centers for Disease Control and Prevention (40) och Australian Department of Health (85) har gjort detta misstag, och forskning som innehåller misstaget har publicerats i den ansedda forskningsjournalen New England Journal of Medicine (86). I fråga om Australian Department of Health, så uppstod misstaget när ett tidigare publicerat dokument uppdaterades och man gjorde en till synes enkel och harmlös ‘sök och ersätt’ åtgärd som ersatte ordet ‘kvinnor’ med ‘personer.’ Ändringen ledde till felaktig statistik gällande sjukdomens svårighetsgrad (se bifogat dokument 1). Denna typ av fel kan delvis förklaras av slarv, men det tycks inte finnas något enkelt sätt att direkt kommunicera vetenskaplig information gällande kvinnlig reproduktion utan att använda könade termer. Felrepresenterad forskning och vårdkommunikation under en pandemi borde väcka allvarlig oro om hur ett olämpligt avkönat språk kan undergräva folkhälsan.
När man beskriver frekvensen av könsspecifika tillstånd med hänvisning till personer istället för kvinnor så kan förekomsten felrapporteras. Till exempel har det felaktigt angetts at ‘1 av 8 personer’ utvecklar bröstcancer (94), att ‘8 av 10 personer’ blir gravida efter oskyddat sex (95), och att ‘1 av 10 personer’ har endometrios (96) (vår emfas). Å andra sidan, så minskar det visserligen korrekta uttalandet att 1 av 20 människor har endometrios statistikens kognitiva inverkan på grund av den högre denominatorn, och otydliggör en central faktor gällande detta tillstånd: nämligen att de som drabbas av sjukdomen nästan uteslutande är människor av honkön, och att människor av hankön har praktiskt taget obefintligt risk (bara ett handfull fall finns beskrivna).
Uttrycket ‘bröstkorgsmatning’ kan skapa förvirring eftersom innebörden ofta är otydlig. Vissa människor förstår det som en restriktiv beskrivning av en situation där någon med lite eller obefintlig bröstvävnad matar ett barn med modersmjölksersättning eller donerad bröstmjölk via en slang som tejpats fast vid bröstvårtan. Andra använder uttrycket i vidare bemärkelse som en synonym för amning. I samband med denna förvirring så kan hälsokonsekvenserna av att inte ammar sitt barn förminskas om slangmatning med mjölkersättning kategoriseras som ‘amning/bröstkorgsmatning.’ Ordet ‘bröst’ är en könsneutral term som syftar på bröstkörtlar hos både människor av hankön och människor av honkön, och att tala om ‘bröstkorgar’ istället för ‘bröst’ är medicinskt inkorrekt. I medicinsk bemärkelse syftar ‘bröstkorg’ (chest) på bröstkorgen och allt som ryms inom den, och innefattar inte bröstvävnad (97). Bröstkorgssmärtor kan innebära allvarlig hjärt- eller lungsjukdom, medan bröstsmärtor kan innebära bröstrelaterade tillstånd som mjölkstockning.
Ett avkönat språk kan göra det oklart vem man talar om. Betyder ‘ammande personer’ mammor, bebisar eller båda? Är ‘postnatala personer’ de som nyss fött barn eller de som ger omvårdnad efter födseln? Att använda frasen ‘ammande föräldrar’ istället för ‘ammande mammor’ eller ‘kvinnor,’ indikerar att partnern är delaktig i handlingen att amma och osynliggör den ammandes kön. På så vis skymmer ett avkönat språk obalansen gällande det praktiska arbetet kring amningen, samt den maktobalans gällande relationer, beslutsfattande och ekonomi som ammande mammor kan uppleva på grund av att de är av honkön (98-102). På ett samma sätt så kan undvikandet av ordet ‘flickor’ innebära att deras mycket specifika utsatthet som gravida minderåriga eller mammor förbises (103, 104). Att blanda könad och avkönad terminologi inom samma dokument kan leda till speciellt stor förvirring (t.ex. 105, 106, 107). Assisterad reproduktiv teknologi som kan separera de genetiska, graviditetsmässiga och sociala bidragen till föräldraskapet ökar vikten av ett exakt språkbruk, istället för det otydliggörande som uppstår när man använder internt motsägelsefulla fraser som exempelvis ‘kvinnlig sperma’ (108). Vi hävdar att det är olämpligt att använda frasen ‘människa av honkön’ för att beskriva en biologisk man med könsidentiteten ‘kvinna’, och att man bör bibehålla ‘människa av hankön’ och ’människa av honkön’ som helt och hållet könade termer för att korrekt beteckna könen (109).

4.5 Avkroppsligar och underminerar amning
Att ersätta ordet ‘amning’ med ‘mänsklig mjölkmatning’ även när mamman matar direkt från sitt bröst avkroppsligar handlingen och beskriver mjölken som något separat från mamman. Den ammande mammans roll blir obetydlig och andra individer kan uppfattas som likvärdiga vårdgivare även för mycket små spädbarn. ‘Mänsklig mjölkmatning’ likställer matning med utpumpad mjölk med amning, och stöder därmed trenden mot att huvudsakligen, eller exklusivt, undvika amning till fördel för flaskmatning med utpumpad mjölk som observerats i vissa länder (110-112). Matning med utpumpad mjölk har betydande nackdelar ur ett folkhälsoperspektiv, inklusive minskad längd på spädbarnets tillgång till bröstmjölk (113, 114) och försämrat utfall för spädbarnshälsa (115, 116), och bör därför inte uppmuntras över direkt amning. Avkroppsligandet av amningen gör att bröstmjölk uppfattas som bara en annan typ av mjölk bland många och ligger i linje med marknadsintressen som försäljning av bröstmjölksersättning (inklusive kommersiell ersättning), bröstpumpar, och nappflaskor. Det motverkar också arbetet för de unika relationella aspekterna av amning som stöder den kvinnliga vårdgivarens kroppsliga förmåga och spädbarnets psykiska hälsa (50, 117).

4.6 Betydelsen av ordet mamma
Det finns ett ord för mamma på varje språk. Det är oftast barnets första ord och är kanske det äldsta ord som någonsin uttalats (118). ‘Mamma’ bär mening bortom ‘förälder av honkön’ och innehåller associativa betydelser som ‘vårdande’, ‘närande’, ‘kärlek’, ‘ansvar’, och ‘barnuppfostran’, som stöder mammans betydelse i relation till sitt barn (119-121). När man vill undergräva mamma-spädbarn-relationen så beskriver man mammor på ett annat sätt: exempelvis så kallas kvinnor vars barn har adopterats bort ofta för ‘biologiska mödrar’ (birth mothers) (122-124). Tillägget av ‘biologisk’ förändrar associationen mellan ‘mamma’ och ‘fostran’,’ ‘vårdande,’ och ’ansvar’, vilket antyder att relationen begränsas till den person som föder barnet (121, 125, 126). Begreppet ‘biologisk mor’ används också för att beskriva gravida kvinnor som uppmuntras att lämna bort sitt barn till adoption och därmed separeras från dem, och även för kvinnor vars barn tagits ifrån dem som ett resultat av vanvård (123, 127). ‘Biologisk mor’ är därmed ett minimerande och marginaliserande uttryck (123, 124). På samma sätt så gör strävan att undvika de relationsbaserade associationerna med ordet ‘mamma’ att ordet undviks helt och hållet i samband med surrogatmödraskap. Dessa kvinnor kan beskrivas som ‘surrogat,’ ‘graviditetsbärare,’ eller till och med ‘surrogatlivmoder‘ (128, 129). Även om några kvinnor kanske använder dessa uttryck om sig själva för att distansera sig psykiskt från de barn de bär, så fragmentiserar och objektifierar orden dessa kvinnor och förminskar deras betydelse för spädbarnet.
De avkönade alternativa orden för ‘mamma’ har vissa likheter med dessa modifieringar genom att de i första hand undviker ordet ‘mamma’ och/eller sen tillägger ett adjektiv som rör en process (födande, laktation eller amning). Dessa språkliga förändringar kan, genom språkliga processer, potentiellt undergräva erkännandet av mammors betydelse för alla spädbarn. Undergrävandet av mammans status orsaka störst skada i samband med utsatta situationer där mammor och spädbarn också har störst behov av beskydd: exempelvis i samband med hög mödra- eller barnadödlighet; vid katastrofer; sjuka eller prematura spädbarn; eller när mamma-barn relationen påverkas av fattigdom, intergenerationellt trauma, våld i hemmet, frihetsberövande, dålig mental mödrahälsa, eller missbruk. Ett avkönat språk kan göra det speciellt svårt att identifiera mammor som inte ammar, även när de borde anses vara en speciellt utsatt grupp (130). Det bör betonas att Kängurumetoden (Kangaroo Mother Care) skapades för att belysa mammans unika betydelse för sitt sjuka och prematura spädbarn. Bröstkorgen och brösten på en lakterande mamma är varmare än på en icke-lakterande kvinna eller man (131). Detta är ett tydligt bevarat neuroendokrint fysiologiskt uttryck för primaters reproduktiva lämplighet för alla nyfödda, och speciellt för spädbarn som är små eller sjuka vi födseln (132). Dock anser nu vissa att namnet bör ändras till ‘Kangaroo Parent Care’ för att vara mer inkluderande och i ett missriktat försök att uppnå större jämlikhet (133). Detta har redan implementerats på vissa sjukhus (134).

4.7 Bredare konsekvenser för policyfrågor och påverkansarbete
Inexakt eller olämplig terminologi kan ha specifika konsekvenser för policyfrågor som påverkar många kvinnor och spädbarn. Till exempel så har under COVID-19 pandemin neonatala intensivvårdsavdelningar ofta begränsat besöksreglerna till en enda person under en begränsad tid varje dag (135). Besöksregler som hänvisar till ‘föräldrar’ och som inte skiljer på pappor och mammor, eller prioriterar mammor, har resulterat i ökad separation av mammor och spädbarn med påföljande negativa effekter för amningen och relationen mellan mamma-spädbarn (135, 136).
Det är välkänt att vilket språk man använder är viktigt för påverkansarbete. Av denna anledning strävade feministiska språkliga aktivister under 1970- och 1980-talet efter att eliminera sexistiskt språkbruk från det offentliga livet (137). Kvinnor var osynliggjordes tidigare när orden ‘han’ eller ‘män’ användes som standard, vilket bidrog till att kvinnor åsidosattes inom vetenskaplig forskning, policydokument, och i det offentliga livet (138). I samband med den pågående trenden mot ett avkönat språk så argumenterar vi att, om kvinnor och mammor inte kan namnges, så försvåras också ett effektivt påverkansarbete för deras räkning; ‘kvinnor’ försvinner in i ‘människor’ och ‘mammor’ försvinner in i ‘föräldrar’. Detta skiftar oundvikligen påverkansarbetets fokus. Till exempel så skiftade nyligen World Alliance for Breastfeeding Action (WABA) sitt fokus från ett moderscentrerat språkbruk och startade en kampanj för ‘integration av föräldrars produktiva och reproduktiva arbete’ på arbetsplatsen (45). Detta fokusskifte är riskabelt eftersom medan vissa länder erbjuder över 12 månaders betald mammaledighet plus föräldraledighet för pappor/partners (idealsituationen), så erbjuder andra länder inte någon, eller relativt kort, mammaledighet (139). Trots detta, så har i vissa länder som erbjuder kort mammaledighet, påverkansarbetet fokuserat på att erbjuda pappaledighet som inte är tillgänglig för mammor, istället för att fokusera på att utöka mammaledigheten (140, 141). I detta sammanhang så innebär WABAs skifte mot påverkansarbete för utökad ledighet för ‘föräldrar’ istället för ‘mammor’, ett minskat påverkansarbete för ledighet som stöder kvinnor och barns rätt till amning (76, 130).

4.8 Bredare frågor gällande forskning
Att använda ett exakt språk och definitioner när man kommunicerar och utformar forskning gällande kvinnlig reproduktion och spädbarnsvård är avgörande. Nyblivna ‘föräldrar’ har inte samma vårdbehov eller erfarenheter som nyblivna ‘mammor’, även om språket i publikationer och forskningens utformning kan antyda att de har det när man inte särskiljer mellan dessa grupper (t.ex. 136). Forskning inom kvinnohälsa, eller mammors eller barns hälsa, som använder ett avkönat språk kan vara svårare att hitta eftersom sökord försvinner och resulterar i att studier faller bort i indexering för initiativ som exempelvis FN:s Globala mål för hållbar utveckling (142). Journalers stilkrav kan förhindra författare från att använda ‘kvinnor’ eller ‘mammor’ i könad betydelse (39). Påverkansarbetet avsett att minska datagapet inom kvinnohälsa i samband med medicinsk och annan forskning är pågående (138, 143, 144). Ändå föreslår man nu att datainsamling baserad på könsidentitet ska prioriteras över kön (145), eller att data gällande kön inte bör samlas in alls (33). Det har kommit rapporter som visar att etikkommittéer avslår forskningsansökningar som innehåller en fråga om kön (146). Det finns också förvirring kring vad som menas med kön och könsidentitet, och som tidigare noterats så används könsidentitet ibland synonymt med kön (3). Begreppet ‘könsidentitet’ används ofta när den verkliga innebörden är ‘kön’, även inom FN:s organisationer, vilket skapar förvirring om vilken data som ska insamlas eller representeras, och vem påverkansarbetet bedrivs för. Vi menar att om kön är det som avses, så ska kön också vara den term som används. Tydlighet i fråga om definitioner, och separat datainsamlingen gällande kön och könsidentitet (där det är relevant) behövs (27). Eftersom det finns mycket få områden i livet som inte påverkas av kön, hävdar vi att det finns mycket få områden inom forskning som gäller människor där data om kön inte bör insamlas (3). Att inte göra detta riskerar att undergräva arbetet avsett att minska datagapet inom kvinnohälsa (138), med skadliga konsekvenser för kvinnor och barn.

5 Kulturell imperialism inom global offentlig hälsa
Som tidigare beskrivits, har drivkraften bakom avkönandet av språket gällande kvinnlig reproduktion sitt ursprung i en filosofi som vuxit fram i USA och där amerikanska begrepp och prioriteter dominerar (147). I sammanhang som rör global offentlig hälsa, så kan ökande incitament för, eller krav på, ett avkönat språk inom internationella organisationer eller av finansiärer baserade i USA/västvärlden inte bara uppfattas som förvirrande utan även som kulturell och språklig imperialism (148, 149). Över 250 amningskonsulter från 45 länder uttryckte nyligen detta perspektiv till styrelsen för den USA-baserade amningsstödsorganisationen La Leche League, och beskrev att de språkliga förändringarna upplevdes som ‘kolonialistiska’ och förtryckande (150). Organisationer och individer har ansvar för att undvika att man påtvingar de man arbetar med västerländska idéer som kan orsaka skada. Dessutom bör riskerna med ett avkönat språk noga övervägas och en konsekvensanalys genomföras, även i sammanhang där begreppet könsidentitet har kulturell tyngd.

6 Vägar framåt för de som är gravida, födande, och ammande men inte identifierar sig som kvinnor och mammor
I vissa omständigheter så är det lämpligt att använda ord i könsidentitetsbaserad bemärkelse istället för i könsbaserad bemärkelse, och vi stöder fullt ut betydelsen av att vara inkluderande och respektfull (12). För de som är gravida, födande, och ammar men inte identifierar sig som kvinnor, så ska den terminologi som individen själv föredrar och använder om sina kroppsdelar användas så långt som möjligt (1, 151). Detta kan innebära att man undviker könsbaserat språk helt och hållet och istället använder könsidentitetsbaserade begrepp i samband med relationsbaserad vård. Dock bör man inte anta att det föredragna språkbruket är rätt för vem som helst (151). Riktade offentliga hälsokampanjer bör adressera denna grupps specifika behov, inte bara för att försäkra att språket som används är lämpligt (152), utan för att dessa individer kan ha ytterligare sociala eller medicinska behov i samband med testosteronbehandling eller kirurgiska ingrepp för att ta bort bröstvävnad (153, 154). På samma sätt är riktat stödmaterial med hälsofokus värdefullt, och ett sådant material har redan utarbetats av vissa organisationer (t.ex. 155, 156, 157). Att ta fram separat avkönat material (på samma sätt som för människor med en annan språklig bakgrund) kan vara en effektiv strategi (t.ex. (158, 159)).
Alla som är gravida, födande eller ammar, oberoende av könsidentitet, kan explicit inkluderas genom specifika uttalanden eller definitioner, ett urval av exempel bifogas i dokument 2. Sådana anpassningar kan vara lämpliga i sammanhang där ett avkönat språk inte är lämpligt på grund av att det påverkar tydlighet negativt, eller på grund av någon av de förutnämnda skadliga konsekvenserna. Exempelvis så skriver brittiska NICE Postnatal Care Guideline att ‘Riktlinjen använder orden ‘kvinna’ eller ‘mamma’ genomgående. Dessa ska uppfattas som inkluderande av människor som inte identifierar sig som kvinnor men som är gravida eller har fött barn’ (160). Flera olika strategier kan vara lämpliga, och vi accepterar att det kan vara utmanande att tillämpa språk så att det är tydligt, koncist och bevarar värdigheten hos alla de människor som beskrivs.
Det finns vissa orosmoment i samband med transpersoners journaler. I vissa länder kan individer ändra sin könsmarkör i journalen på grundval av könsidentitet (109, 161). I ett fall kan en inexakt könsmarkör ha bidragit till att en graviditet inte upptäckts i tid vilket utmynnade i en dödfödsel, vilket illustrerar de potentiella negativa konsekvenserna av detta arbetssätt (162). Problem i samband med cellprovtagning har också rapporterats när könsmarkörer ändrats (163). Gender Dysphoria Alliance of Canada har understrukit vikten av exakt rapportering av kön i journaler och att ett tydligt språk kring kön behövs (164). Att notera både kön och könsidentitet (där det är relevant) i medicinska journaler kan vara en lösning (2, 165). Det bör också betonas att det finns bristande kunskap om hur man bäst kan stödja transpersoners hälsomässiga behov, speciellt i fråga om de långsiktiga konsekvenserna av hormonella behandlingar. Det finns ett akut behov av mer forskning kring detta, och i denna forskning så är data som baseras på kön av avgörande betydelse. De som inte identifierar sig som kvinnor eller mammor och ändå blir gravida och föder barn, stöds bäst av en kultur och sjukvård som erkänner och har en djup förståelse av de underliggande molekylära, cellulära, beteendemässiga och organismiska aspekterna som reproduktionen innebär. Detta inkluderar anpassningar, och potentiell allostatisk belastning med misanpassningar när de biologiska förväntningarna inte möts (166-168). Sådana misanpassningar kan undvikas och hanteras om de karaktäriseras korrekt på grundval av grundläggande biologi och tydlig terminologi (169).

7 Rekommendationer och slutsatser
Syftet med denna artikel är att öka förståelsen om varför och hur språket gällande graviditet, förlossning, laktation, amning, och spädbarnsvård håller på att avkönas, och att stödja läsare att ta hänsyn till konsekvenserna av ändringarna i sina individuella sammanhang. De frågor som lyfts här är också relevanta för andra situationer där kön är av central betydelse, inklusive våld i hemmet, sexuellt våld, könsselektiv abort och infanticid, kvinnlig könsstympning, reproduktiva cancerformer och andra könsspecifika tillstånd. Andra metoder för att beskriva kvinnor och mammor kan vara tillämpliga i olika sammanhang och med andra syften. Oavsett vilket tillvägagångssätt som används, så rekommenderar vi tydlighet i fråga om terminologi och att undvika att sammanblanda begrepp. Specifikt, när kön avses, så referera till ‘kön’; När könsidentitetsbaserade förväntningar på könet avses, använd ‘könsidentitet’ och definiera begreppet tydligt; och när ‘könsidentitet’ avses, se till att särskilja frasen från könsidentitetsbaserade förväntningar på könet och från själva könsbegreppet. Vi föreslår att ställa följande fråga: Hur kan jag vara tydlig? Hur kan jag inkludera de människor som bör inkluderas och exkludera de människor som bör exkluderas? Hur kan jag se till att människor förstår vad jag menar och lätt kan känna igen sig själva? Hur kan jag undvika ett avhumaniserande språkbruk? Är det rimligt att tillämpa en könsidentitetsbaserad förståelse av ord, eller är det rimligt att tillämpa en könsbaserad förståelse? Utövar jag kulturell imperialism eller missbrukar jag mitt privilegium om jag kräver att andra ska använda språket på ett visst sätt? Hur stöder eller undergräver språkbruket kvinnors och barns rättigheter? När bör jag kompromissa i fråga om tydlighet eller exakthet, eller i fråga om andra nackdelar i samband med användandet av ett avkönat språk och hur kan jag begränsa dessa nackdelar? Hur kan jag försäkra att de specifika behov som kvinnor med en könsidentitet de upplever är i konflikt med sitt kön har, tillgodoses? Det har argumenterats att invändningar mot ett avkönat språkbruk gällande kvinnlig reproduktion endast kan vara rotat i fördomar eller motstånd till förändring (170). Som vi har beskrivit, så uppstår dock betydelsefulla konsekvenser när man avkönar språket i samband med beskrivningen av könade processer och tillstånd. Dessa konsekvenser behöver diskuteras öppet och övervägas eftertänksamt. Vi hoppas att denna vetenskapliga artikel bidrar till sådana diskussioner.

Keywords: breastfeeding, Health Communication, gender identity, inclusivity, Mothers, Pregnancy, Sex, Women

Received: 20 Nov 2021; Accepted: 10 Jan 2022.

Copyright: © 2022 Gribble, Bartick, Bewley, Mathisen, Walker, Gamble, Bergmann, Gupta, Hocking and Dahlen. This is an open-access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution License (CC BY). The use, distribution or reproduction in other forums is permitted, provided the original author(s) and the copyright owner(s) are credited and that the original publication in this journal is cited, in accordance with accepted academic practice. No use, distribution or reproduction is permitted which does not comply with these terms.

* Correspondence: Dr. Karleen D. Gribble, School of Nursing and Midwifery, Western Sydney University, Parramatta, Australia

Disclaimer: All claims expressed in this article are solely those of the authors and do not necessarily represent those of their affiliated organizations, or those of the publisher, the editors and the reviewers. Any product that may be evaluated in this article or claim that may be made by its manufacturer is not guaranteed or endorsed by the publisher.

Supplementary Material 1- Example uses of desexed language with explanation of implications (sexed language is used in all explanations unless otherwise indicated)

Supplementary Material 2- Examples of use of inclusivity statements and definitions to make it clear that those who have a gender identity meaning they do not identify as a woman or mother are included when sexed terminology is used.

Original article: https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fgwh.2022.818856/full