ETT KOLLEKTIVT PSYKOTRAUMA: NARCISSIST/EMPAT-DYNAMIKEN

I 12 000 år har vårt samhälle, våra gemenskaper och våra relationer byggt på att en dominant person eller grupp bestämmer och andra underkastar sig. Män dominerar kvinnor. De starkare förtrycker de svagare.

Detta har skapat och befäst beteendemönster som vävts in i vårt kollektiva psyke och blivit en del av strukturerna som utgör vår omvärld. Mönstren bygger på rollerna förtryckaren och den förtryckte – båda är skadliga för oss själva och har en destruktiv inverkan på omvärlden. Till exempel är de katastrofala bränderna vi nu ser i Australien en konsekvens av ett narcissistiskt utnyttjande av planetens resurser.

Vi har börjat få upp ögonen för den här dynamiken i våra relationer. Många kvinnor har börjat bli medvetna om sitt eget medberoende (som inte behöver ha något att göra med missbruk att göra), och fler och fler uppmärksammar nu psykopatologiska fenomen som narcissism och gaslightning (sök på orden här i gruppen för mer information).

Inom psykoterapin pratar man också om dramatriangeln, som många relationer omedvetet bygger på. I dramatriangeln turas båda partners om att ta på sig rollen som förövare, offer eller räddare i en pågående dysfunktionell dynamik.

Det kollektiva psykotraumat har sitt ursprung i att vi förlorat kontakten med det Feminina, och framför allt kontakten med förundran: den djupa känslomässiga respons som ger upphov till att vi kallar något heligt.

Det Djupa Feminina är något vi alla har inom oss – män såväl som kvinnor. Traumat uppstår när vi (både narcissister och empater, förövare och offer) skräckslagna tvingats utveckla överlevnadsmekanismer som stänger av kontakten med det Feminina, och vi avskärmar oss från upplevelsen att jorden, kroppen, sensualiteten, allt levande och vi själva är något heligt.

Den (i huvudsak) kvinnliga överlevnadsdynamiken vi kallar medberoende eller empat-rollen säger oss att om vi bara kan ge vår partner/chef/vän/förälder mer, om vi bara underkastar oss deras behov och önskningar och är *perfekta*, så kommer de äntligen att ge oss den kärlek och lycka vi längtar efter. Detta är kärnan i narcissist/medberoende-fantasin.

Fantasin har en febrig, virvlande, upphetsande energi kring sig som gör att vi dras in i den gång på gång. Men relationerna kraschar alltid i längden, oavsett hur mycket spirituellt glitter vi försöker strö över den giftiga dynamiken – tvillingsjälar, blod är tjockare än vatten, den stora passionen, sår som behöver läka, du ser och kan hjälpa, kärleken övervinner allt etc. etc.

Du tar SÅ bra hand om personen i fråga, städar, lagar mat, fixar, organiserar, planerar, gör det fint hemma, problemlöser, betalar, köper kläder till hen, gör dig fin, undanröjer hinder, har (ger) fantastiskt sex dygnet runt och som belöning får du allt det du någonsin drömt om.

Nej.

Detta är en ARBETSBESKRIVNING FÖR EN VÅLDSAM RELATION. Finansiellt våld, materiellt våld, psykiskt våld och/eller fysiskt våld – inget annat.

Alla som levt i en våldsam relation börjar efter ett tag tro att om de bara kunde GE mer – sluta vara sårade, överkänsliga, för kompetenta, så lättirriterade, och lyckas göra rätt och bara vara *perfekta* så skulle spänningarna försvinna och våldet upphöra. DÅ kommer det äntligen att bli frid och fröjd, harmoni och lycka, och de kommer att få den kärlek och respekt de så längtar efter och som narcissisten dinglar framför näsan om hen bara kunde sluta vara så jobbig/krävande/överkänslig.

Om du bara vore annorlunda så skulle du äntligen bli älskad.

Attraktionen som ändå upprätthåller relationen har sitt ursprung i att båda ser något de själva saknar hos den andre. Båda längtar omedvetet efter just de egenskaper den andre uppvisar, och kompletterar varandra genom att utbyta energier.

Båda sätter den andre på piedestal (narcissisten genom smicker, empaten genom att göra en massa för den andre). De projicerar sina egna inre behov på omvärlden och får dem tillfredsställda utanför sig själva. Narcissisten känner i hemlighet ett självförakt och behöver egentligen vara snällare för sig själv, säga alla de saker hen överöser dig med när hen visar sin ”goda” sida. Empaten borde ta bätre hand om sig själv. Båda fokuserar på den andre så att de slipper ta hand om sina egna behov. Och det fungerar ett tag. Men så småningom börjar narcissisten nedvärdera empaten, som till slut blir arg och relationen briserar i dramatriangeln.

Om båda får hjälp att inse att självkärlek är det grundläggande behovet och bristen på det källan till problemen, skulle det vara mer möjligt att navigera relationen och sätta sunda gränser.

Alla sunda relationer bygger på just gränssättning.

Det kräver styrka och självinsikt att hantera detta på ett sunt sätt och inse att gränser kan vara båda fasta och flexibla beroende på situationen.

Problemet är att vi riskerar att ses som “labila” eller till och med förlora partnern (om de inte förstår hur vi tänker) eftersom rörliga gränser innebär att vi ännu inte har tillit till dem och relationen, och inte kan ge oss hän helt till relationen.

I slutändan handlar det alltid om dig själv, och därför är det inte det minsta egoistiskt att sätta dig själv i första rummet. At se relationen med dig själv som det primära. Tvärtom – det är helt nödvändigt för att kunna ha en sund relation med någon annan. Och för att kunna kommunicera dina behov, önskemål etc. med din partner eller familjemedlemmar på ett sätt som är både respektfullt och stärkande.

Har du erfarenhet av empatrollen eller narcissistiska drag hos partners eller familjemedlemmar?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.